Hannas Paris

Torsdags var jag i Lille. Snabbtåg dit från Paris, tog kanske en timme, ut ur tåget, möttes upp av en person, sprang/gick till Printempsvaruhuset, inslängda i en matsal, sjöng upp, slänga på oss linnen och strutar, och fort ut i snålblåsten för att sjunga. Ute blåstes alla ljus ut, knappt någon tittade på oss, de som stod där var ute för att röka.

Sedan in i själva varuhuset. Alla viktiga personer var där. De drack champagne och åt dyr kaviar och pratade jättehögt. Vi fick ha såna där plastljus man hade på dagis ("på grund av brandrisken"). Vi sjöng. Falskt, högt, fel. Men det var bara typ tio personer som lyssnade så det gjorde ingenting.

Jag hade kul i alla fall. Några hade mindre kul. "Herreguuuu, det var det värsta jag varit med om! Shit det finns vissa här som inte kan sjunga riktigt rent... Har ni tränat stämmorna ordentligt eller?! Ah guuu jag hörde inte mig själv, det var hemskt!" Nämen stackars dig då. Hur kommer det sig att du är med i en "alla-får-va-med-kör" om du är så jävla bra, undrar jag. Kärring. Måste man ta allt på så stort allvar hela tiden?

Näe, vi fick applåder och uppskattning av de som hörde på i alla fall. Sedan upp i matsalen, blev bjudna på patéer och gottgott och chokladtårta och päronpaj. Jag var nöjd. Ner igen och springa runt i hela varuhuset, sjungandes Sankta Lucia 100 gånger om typ.

Upp igen i matsalen, slänga på oss våra vanliga kläder, ner igen, slänga i oss varitt glas champagne, och småspringa till tåget som tog oss tillbaka till Paris. Det var min kväll i Lille, det, and I liked it.