Hannas Paris

Jag var på en föreläsning med Jonas Hassem Khemiri någon gång i augusti. Det pratades dagböcker. Han berättade att när han hade råkat ut för något pinsamt så valde han att inte skriva om det alls i sin dagbok, och på så sätt hade det pinsamma aldrig skett.

"Det man inte minns har aldrig hänt" är en regel jag och mina kära vänner hemma i Sverigetet brukar använda oss av. Grejen är att jag minns det som hänt, så det går inte att skylla på det. Dessutom är det här ingen dagbok, det är en blogg. Just därför tänkte jag delge en liten skojig sak som hände igår.

Som jag kanske nämnt tidigare existerar det i princip inga speglar i den här lägenheten. Vi har två IKEA-speglar, nivet såna där runda, 15 cm i diameter, som sitter fast i en vridbar arm. Det är princip det. Inga helkropps- eller åtminstonde halvkroppsspeglar här inte.
Så, varje gång jag har gått till och från barnens skola (MINST två gånger per dag) har jag gått förbi en spegelvägg på gatan, vilket jag trodde var en vägg till en lagerlokal till butiken intill (eftersom det varken finns någon skyltning eller synlig dörr). Men. Igår när jag gick förbi där och det var mörkt, insåg jag till min förskräckelse ("tack vare" att det var ljust där inne och mörkt utomhus) att det minsann inte var någon lagerlokal där bakom. Speglarna var egentligen ett spegelglas, och bakom satt fem snygga män i 20årsåldern i varsin kontorsstol.

Hey. Här har jag gått i två och en halv månad och trott att ingen annan än jag kunnat se när jag stått och gjort konstiga miner åt mig själv i spegeln. Att jag med en bekymrad min klämt på min mage och att jag sedan ställt mig i en sådan hållning att jag såg gravid ut med magen först. Ställt mig lite närmare för att kolla så att jag inte haft något mellan tänderna. 
Men grabbar. Jag bjuder på den.
Ni måste ha haft jävligt kul.