Hannas Paris

Jag är så trött att jag skulle kunna ramla av pinn.
Onsdagar tar död på mig. Skrik, bråk, gnäll, tjat.
Och tiden går så otroligt långsamt.
Mahé har en ny favoritlåt som vi lyssnade på idag runt tjugo gånger. Tio av dem var på raken. Jag blev tokig. "Neeej, inte en gång till" trodde jag att jag sa. Kom på sen att jag måste ha sagt "Neej, inte ännu!"
Inte konstigt att hon inte fattade vad jag sa och fortsatte lyssna, om och om igen.

Jag är TRÖTT på att bli missförstådd hela tiden. Och nu inte bara här, de där hemma kör gärna på "nej jag förstår inte vad du menar/säger/håller på med". SNÄLLA, jag ber er, försök förstå. Jag har nog med missförstånd och frustrationer här.

Som sagt; jag är för trött. Nu har familjen gäster och jag åt innan de kom. Orkade inte.
Men en positiv sak; gästerna var flotta, långa, vackra, smala, luktade parfym och rakvatten och hade kostym och snäv kjol. Jag kom nerrusande, sa "Bon soir", gav dem varsin kindpuss (det ska vara TVÅ nu tydligen, fråga inte varför), sa enchanté och sprang ner och borstade tänderna. Så något gjorde jag. Även om mannen försökte verka världsvan och skulle ta i hand pussade jag honom ändå. Av bara farten.

Nej, men sova får jag inte göra. Jag ska plugga. Skriva en hel uppsats på franska om invandringen i Sverige tills imorgon. Känns ju sådär lagom kul, huvudet spränger och ögonen hänger.
Men det är väl bara att bita ihop.