Pas grave...? (del ett)
Dagen började jag att en tjej från min klass knackade mig på axeln och sa (på svenska!):
- Jo.. jag såg att du hade ett svenskt-franskt lexikon. Jag kommer från Finland och läste svenska för väldigt längesedan.
Jag blev verkligen jätteglad. Visserligen fortsatte vi vår konversation på svenska/franska/engelska (eftersom hon inte minns så mycket svenska, men OJ så glad jag blev! Trevlig var hon också).
Sedan störtar danskan in med två stora tårtor. Hon fyllde 20 idag och bjöd hela klassen. Jag blev så rörd att jag nästan började tjura. Så satt vi där och sjöng "Bonne anniversaire" och pratade astrologi. Jag gillar min klass.
På väg från skolan blev jag stoppad av en kvinna, 50+.
- Fröken, skulle du vilja gå och äta lunch på restaurangen här borta?
Jag trodde självklart att det var ett reklamerbjudande så jag avböjde kanske lite väl abrupt. Insåg efter någon sekund att hon inte jobbade; hon hade inga flyers eller nämnde inget speciellt namn. Nej, hon bjöd mig på lunch. Herregud.
- Ah, pas grave... Vous êtes très belle, Mademoiselle! (Äh, det gör inget, ni är väldigt vacker, fröken !
Det enda jag kunde klämma ur mig var ett "eeeuuh merci" samtidigt som jag fort avlägsnade mig därifrån med ett garv inklämt långt ner i magen. Skrattade högt när jag kom ner i metron och verkligen insåg vad som hänt.
Frankrike... kommer jag någonsin att vänja mig?
Haha, fan vilken intressant och händelserik dag...
Jag menar min är knappt värd att berätta om, och om jag skulle göra det kan det sammanfattas i en kort mening...
Jag var i skolan, det var tråkigt, jag träffade Gabbi (hon såg Magnus Tingsek ute på gatan bakom mig, inte jag) och sen var jag på teater.
Alltså, tur att det är du som har en blogg och inte jag ;)
Puss
haha, så jävla rätt.
