Hannas Paris

Jag undrar hur mycket salt och vatten jag blev av med förra dygnet.
Det började med att mina bästa vänner går hem och jag inser att jag inte kommer träffa de flesta av dem på ett halvår. Sedan på morgonen när föräldrarna är extremt arga för att jag inte plockat undan all disk från gårdagens middag trots att jag hade tänkt göra det morgonen därpå och hade satt klockan på rigning just för det ändamålet. Sedan gråt i bastun i Tibblebadet med min mamma, gråt när jag packade, gråt varje gång planet visade ännu mer försenat, gråt när jag sa farväl till mamma, gråt när jag insåg att jag skulle landa jättesent i Paris.
Tårarna bara skvalade. Jag såg ut som en rynkig haschknarkare som även passat på att skvätta extra citron i ögonen och stoppat näsan i en dammsugare med monstersug. Ungefär.

Men kom som sagt fram tillslut. Idag tog jag mig en rejäl sovmorgon, packade upp, fixade, Bernard hjälpte mig att skicka in ett formulär till Velib' som jag förhoppningsvis kommer kunna använda om 15 dagar om vi gjorde allt rätt (och det var inte lätt, jävla komplicerade fransmän).

Men bäst av allt; jag tog en promenad ut i Paris. 14 grader varmt och solsken. Jag gick med öppen jacka och nästan skuttade fram av lycka. Satte mig och läste på en bänk i en timme. Trots att det blåste var vinden ljum. Ungarna gick jättebra att ta hand om, jag och Leo spelade Warhammer hela dagen och vi lyssnade på Tokio Hotel's skiva fem gånger i rad. Jag tror jag börjar lära mig lite tyska.

Trots lite skrik vid läxläsningen och... tadaaaa.. ännu en middag med mixad grönsakssoppa så är jag fanimej redo. Paris in spring, here i fucking come.