Hannas Paris

Igår var en trevlig kväll, trots nervositet innan. Vi hade middag här, massa folk, franska, spanska, raclette (stavas?).
Visade sig vara utmärkt trevligt. Jag lyssnade, förstod, skrattade. Gjorde inget att jag inte sa så mycket, var bara med. Ännu en poäng på självförtroendeskalan.

Söndagen började med brunch på Jessicas gamla gata (även om Jessica inte är kvar här i Paris längre). Jag, Sophie, Emma och en ny bekantskap; Paul. Bröd, te, marmelader, chokladpålägg, allt ekologiskt och bra. Mycket folk men väldigt trevligt. Fortsatte med strosande runt hela stan, hela eftermiddagen. Konstigt nog gick ingen mindre än Jaques Chirac förbi oss (en meter ifrån) när vi satt och fikade vid ett café. Sophie åker hem på fredag.



Utanför Hotel de Ville kan man åka skridskor. För mycket folk på för blöt is... Det räckte att titta på, tyckte vi.

Träffade Sofia vid Nation ikväll. Pratade som vanligt om livets stora frågor. Av någon anledning blir vi så djupa tillsammans och jag får alltid bra insikter om livet med henne. Fick reda på att även hon åker. Redan på tisdag. Usch, jag blev så ledsen. Även om vi bara träffats fyra-fem gånger så känns hon så nära. Allt blir så annorlunda här, så mycket mer. En månads bekantskap här är ett helt år i Sverige; man passar verkligen på när man får chansen. Luleå är långt bort, men inte tillräckligt. Jag träffar henne igen, det vet jag.

Men varför åker alla? En efter en, efter en...