ICA Stop?
Såhär är det; närmaste affären vi har här ligger på andra sidan vägen, precis utanför en av Metrouppgångarna. Tidigare hette det Atac och var en av alla andra supermarché här i Paris; stökigt, oordnat, ologiskt och alldeles underbart. Atac har varit stängt under några veckor eftersom affären skulle "renoveras" och "byta namn".
Så in gick jag då jag upptäckt att de hade öppnat igen. Och jäklar vad förvånad jag blev, det var precis som att stiga in i en lite lyxigare och större ICA-butik (tänk ICA Stop i Viggbyholm). Fruktdiskar som sprutade ut någon form av ånga, en stor ost- och charcavdelning med en lång, flashig, böjd bänk med grabbar med sånadär najsa kockmössor, en matchande färgskala och.... ja ni vet ju själva.
Men vet inte, här i Paris ska det vara Paris. Jag vill ha tillbaka min Atac. Fast... Det finns en sådan på andra sidan vägen, gäller bara att pallra sig de extra 50 metrarna. Hm. Får lov att gå.
Annars blir det ICA Stop i fortsättningen...
HannahjärtaBaba
Notera min otroligt sexiga Sannaaa Bråååååding-röst. Jag är faktiskt förskyld.
Mystrött.
Woha, hade jag sett mig själv skriva det där för två månader sedan skulle jag ha klätt av mig naken och sprungit runt i lägenheten spritt språngande. Nu slipper de det, som tur är.
Det går bra nu, kompis det går bra nu.
Förskylningen börjar lägga sig (bortsett från att jag är kanontrött på mornarna så funkar det).
Men lite sur är jag. Hade ju planerat att lägga upp en jättefin film på mig och Elisabeth. Datorn tankar och tankar och tankar men inte händer det något. Prutt.
Enligt Mahé börjar vintern den första december. Det börjar kännas, det är kanske fem grader kallt och man ser i det dimmiga ljuset att det inte direkt är sommar längre. Första december alltså. Hon berättade idag även att det minsann var Isaac Newton som uppfann kattluckan.
Vi får nog ta hennes kunskaper med en nya salt. Eller?
Stråååålande jul...
Jag tappade några notpapper på golvet och någon tog dem. Fan.
På söndag är första advent och första julkonserten för vår kör.
När jag kom hem åt jag tre skivor knäckebröd (lyx från Sverige). I kylen hittade jag en överbliven skinkbit som jag delade i tre delar. Skinkbiten var så stor så att den dränkte alla tre knäckebröd.
Jag var överlycklig.
Här köper man en förpackning med tre sådana stora skinkbitar för 2.5 euro.
Att hitta en överdriven skinkbit i en kyl i Paris är alltså lyx.
Jag har inte ätit skinkmacka på tre månader.
Nu är jag så nöjd.
(Bilder och text om Babas vistelse här kommer sen. När jag orkar)
Baba gästbloggar.
Klockan kvart över 8 i morse gick jag hemifrån och och då hade redan allt som kunde gå fel gått fel, innan jag ens kom till flygplatsen! Det var ett spårlöst försvinnande av passet, en trip till Arlanda för ett provisoriskt och mycket dyrt pass, det var en trasig skrivare och därmed misslyckande med att checka in online, en urladdad mobil utan laddare, inga allergitabletter m.m. Men inget ont som inte för något gott med sig, från flygplatsen och hem hit till Hannas älskvärda lilla Harry Potterskrubb där jag sitter nu har nämligen allt gått perfekt! Trots att jag hade sagt fel ankomsttid för bussen stod hon där klockan halv fyra när jag kom, och vi kramades för första gången på tre månader, äntligen!
Sedan tog vi Metron till Bög/Judekvarteren, och åt Falaffel, promenerade och tittade lite i affärer.
Oj! Nu gick elen, stackars Hanna som står i duschen och vilken tur att datorn kan gå på batterier...
Ok, nu kom elen tillbaka! Haha
Dessutom har kusinen numer en SonyEricsson telefon vilket betyder att jag kan ladda min mobil!
I kväll ska vi först till Daniela, och äta middag nånstans, sedan ska vi antagligen klubba, fast det blir nog inte så sent, det går tydligen inga nattbussar hit... Men det är lika bra det, det är ju en dag i morgon oxå.
I en trea i Paris.
Nu har jag och Daniela varit på inflyttningsfest i 9onde arrondissemanget. Det var en väldigt massa gratis vin och glada fransmän som bjöd på vodka.
Jag blev full. Jag är full.
Palla att vara full i Paris.
Palla fransmän överhuvudtaget. De är ju så jävla seriösa. Antingen seriösa eller äckliga.
Nu ska jag dricka the de sommeil med Daniela. Imorgon ska vi äta omellett och sen ska vi till marche à Clingancourt. Det är svårt att skriva. Blä.
Te te te. Sova sova sova. Dricka dricka dricka vatten.
Kollar ni på när detta är skrivet ser ni ju att vi var rätt mogna och gick hem tidigt.
Heja oss.
Reptilia
Ta med er lite pepparkaksdeg, glögg eller julmust så ska vi vråla ikapp med Loa Falkman i "Heliga natt".
Kom när ni vill, om ni vill, men alla som vill får komma!
Kramkalas bjuder jag på i alla fall.
Bientôt
Snart kommer hon, min lilla snuttefia. Lördag typ vid 16. Oj, vad vi ska kramas.
En dag i Paris i slutet av november.
Det här med väder är något jag inte förstår mig på. Speciellt inte här i Paris.
Ena dagen är det 10 grader och spöregnar. Det spöregnar i tre dagar i sträck.
Sedan blir det sol och tre grader.
Sedan blir det regn och sol och regn och sol var tionde minut.
Sedan blir det bara regn och tre grader.
Sedan, som idag, blir det femton grader varmt och sol.
Så jag stack ut och sprang med min strejkdesperation i solen i bara t-shirt.
Så här klagas det inte!
(Tack för breven mamma och Linda! Ni förstår inte hur lite papper med ord på kan få mig att må!♥)
Aj min stjärt.
Som idag till exempel. Jag var helt enkelt tvungen att på något vis ta mig till kören eftersom jag har alldeles för många sånger som jag ska lära mig utantill som jag inte förstår ett jota av. Så det blev till att komma på en lösning som blev följande:
Jag bestämde mig för att ta linje 14; den enda linje som går normalt eftersom den är helt automatisk. För att ta mig dit? Jo, man snor Leos "trottinette" (sparkcykel). I regnet. I lååånga uppförsbackar. Bland alldelles för mycket folk. Måste jag säga att jag lyckades vricka till min fot ungefär tre gånger? Jag var gråtfärdig. Men helvete vilken snygg högerskinka jag kommer få!
Allvarligt talat? Vem har kommit på denna makapär? Jag ska slå den personen. Hårt.
Att gå på spelning i Paris.
♦ Knappt någon var där vid åtta när första förbandet började spela. Fransmän kommer alltid sent, även när det gäller konserter, tydligen.
♦ Inne i hallen såldes (då inte bandet spelade) öl, läsk, godis, glass (??) och självklart: Baguetter.
♦ Överallt stod det att det var förbjudet att röka inne i lokalen. Just därför rökte ALLA.
♦ Trots att medelåldern låg över 25 och att Air spelar mestadels väldigt lugn musik var det bra röj. Party to the people!
Jag älskar AIR.
Det var så jävla bra igår så ni fattar inte. ÅH ÅH ÅH. Men här filmade jag lite i alla fall (MOJE DU VAR I MITT HJÄRTA OCH HJÄRNA HELA TIDEN!). Fy fan vad ni missade nåt. Vilken känsla.
(Förlåt bildkvalitén men kameran hann inte ställa in någon skärpa innan jag tryckte på play. Men ljudet funkar ju i alla fall. Det är väl det som är tanken?)
it hurts it hurts it hurts it hurts it hurts...
Det som gör mest ont är när man visar sårbarhet. Fysisk eller psykisk sårbarhet gör detsamma, men visar man sig svag för någon och det enda man får tillbaka är
likgiltighet
det är då det gör som ondast.
...it's something I can't get my head around
Det finns en del saker som skrämmer mig just nu:
♦ Att militärklädda män stående i klungor irriterat står och spänner sina käkar och feta k-pistar i händerna vid metrostationerna vid linje 1.
♦ Att jag håller på att bli påkörd av bilar/mopeder/cyklar/rullskridskoåkare/motorcyklar/bilar ungefär fyra gånger per vecka. Sådär nära så att bilen stannar när jag har båda händerna på motorhuven. Snart smäller det på riktigt.
♦ Att en relation kan förstöras så extremt lätt; bara att personen i fråga pratar med "en viss person" (vad det nu ska betyda) och bestämmer sig för att vi förmodligen inte bör ses mer.
Så. Livet är bräckligt. Så om jag krossas sönder av ensamhet eller genom att hamna under en buss, om mitt hjärta splittras och förvandlas till grått damm eller om hela jag för den delen sprängs i tusen bitar av en galen självmordsbombare kan bara tiden visa.
Vill bara säga att om jag försvinner så kommer jag att bli en ängel. En fin, skör ängel som bara syns om man tittar riktigt noga. Långt, blont lockigt hår ska jag ha och vit, skir klänning med spets och pärlbroderier.
Det har jag bestämt.
Strejk strejk strejk.
Strejken gör att jag inte kan göra något ikväll heller. Ytterligare en fredagkväll hemma. För mig gör det inget, men undrar bara vad familjen tycker när jag bara sitter hemma och trycker hela dagarna. Och Air-konserten då? På måndag är den, och är det strejk och jag missar den? Ojoj. Det får bara inte hända, då dör jag hellre.
Åh, vad jag älskar strejk.
(ps. Anledningen till att jag inte skriver lika ofta är att blogg.se är dumma i huvudet och gör så att mina texter jag skriver försvinner. Och inte orkar jag skriva om det jag just har skrivit, då skiter jag i det istället. Så är det.)
Jag har en livvakt.
Dessutom har jag lyckats skaffa mig en alldeles egen parisisk livvakt. Såhär skrev han till mig idag:
"About the subway, give me the name of all men and I'll kick their ass !!! Don't touch my swedish girl !! lol"
Alltså vaddå lol? Jag skrattar högt. Men tanken är snäll. Han är rik och jobbar med pengar och ser ut att vara nio och ett halvt. Hett. Not.
Senare visade det sig att hans företag ligger på Champs Elysées... Middag?
Näe.
Såhär ser det ut i min hemstad säger Aftonbladet. Oj säger jag. Här har det visserligen regnat lite idag men det är fortfarande 12 grader ute, klockan 22.23 den 13 november.
Whatever happened to the funky race?
"Det man inte minns har aldrig hänt" är en regel jag och mina kära vänner hemma i Sverigetet brukar använda oss av. Grejen är att jag minns det som hänt, så det går inte att skylla på det. Dessutom är det här ingen dagbok, det är en blogg. Just därför tänkte jag delge en liten skojig sak som hände igår.
Som jag kanske nämnt tidigare existerar det i princip inga speglar i den här lägenheten. Vi har två IKEA-speglar, nivet såna där runda, 15 cm i diameter, som sitter fast i en vridbar arm. Det är princip det. Inga helkropps- eller åtminstonde halvkroppsspeglar här inte.
Så, varje gång jag har gått till och från barnens skola (MINST två gånger per dag) har jag gått förbi en spegelvägg på gatan, vilket jag trodde var en vägg till en lagerlokal till butiken intill (eftersom det varken finns någon skyltning eller synlig dörr). Men. Igår när jag gick förbi där och det var mörkt, insåg jag till min förskräckelse ("tack vare" att det var ljust där inne och mörkt utomhus) att det minsann inte var någon lagerlokal där bakom. Speglarna var egentligen ett spegelglas, och bakom satt fem snygga män i 20årsåldern i varsin kontorsstol.
Hey. Här har jag gått i två och en halv månad och trott att ingen annan än jag kunnat se när jag stått och gjort konstiga miner åt mig själv i spegeln. Att jag med en bekymrad min klämt på min mage och att jag sedan ställt mig i en sådan hållning att jag såg gravid ut med magen först. Ställt mig lite närmare för att kolla så att jag inte haft något mellan tänderna.
Men grabbar. Jag bjuder på den.
Ni måste ha haft jävligt kul.
Il y a longtemps...
it's 6 in the morning you make me think of falling
Västerbron you show me such great heights
I'm out of of my mind you make me think that could fly if I try
Opepp.
Och jag tycker jag får stanna hemma och göra sådant. Jag tycker jag får sitta i pyjamas klockan halv ett på lördagseftermiddagen framför datorn. För jag är trött, jag har jobbat arslet av mig senaste veckorna, och jag har en sådan mensvärk att jag knappt kommer ihåg vad jag heter. Det är grått och kallt och trist ute och jag vet ändå inte vad jag skulle göra just nu om jag lämnade huset.
Men jag märker att de andra i familjen inte riktigt gillar när jag bara är hemma och glor och inte gör någonting. Palla att de ska var så jävla aktiva. Nu när jag sitter i mitt rum hör jag Bernard hacka på älsta killen (som ändå var ute igårkväll) och säger åt honom att hitta på något. "Men ta cykeln då! En cykeltur?!" "Men jag vill inte" "Men nåt måste du ju göra, du kan ju inte sitta inne hela dagen!". Tack för den. Nu känner jag mig jävligt välkommen här.
Den 10 november
Mon petit bébé marche!!
J'adore
Nu är det klart. Min lilla loppfia kommer om två och en halv vecka.
Du förstår inte hur glad jag är och hur mycket du räddar mig bara genom vetskapen om att du kommer hit!
Jag älskar dig Emma Ditte Elisabeth Baba Ström.
"Elle est comme ma petite seur". Indeed.
Chichilianne - klicka och njut.
Feber, kyla och PMS.
Men hörni, det behöver jag inte längre. För idag, på hallbordet, låg ett brev till mig.
Im happy again.
Helvete.
Fick precis reda på att de ska ha ytterligare en strejk som börjar på tisdag.
Denna gång får de hålla på precis hur länge de vill (vilket innebär mer än en månad om man har otur.)
Denna gång omfattar strejken inte bara metron utan även skolorna.
Jag kommer alltså behöva sitta hemma med två skrikande, lediga barn. I en månad om jag har otur. Utan någon som helst fritid. Jag som kände att tio dagar räckte. Men nejdå.
Här Hanna så får du det du förtjänar.
In your face.
Kopierat direkt ur min sjukt snygga hjärna. Helt enkelt.
Snälla människor och skrikiga barn. En natur lugn och stilla.
Hade det rätt bra ändå.
Tyckte särskilt om farfaderns "coupine", en liten flicka i en gammal kvinnas kropp. Vi har diskuterat mycket om livet, relationer, svårigheter. Jag gav henne en smällkyss i morse när vi åkte. Jag fick en stående inbjudan att komma tillbaka när jag ville.
Bilder kommer upp när jag har tid hörni.
Kopierat direkt ur min sjukt snygga dagbok. Del två.
Idag har jag klättrat på en jättesten (ja, alltså med sånadär linor och säkerhetsanordningar och grejer) uppe på en hög kulle samtidigt som jag skrek åt ungarna nedanför att uppföra sig.
Jag är så jävla trött på deras bråk, skrik, gnäll och ifrågasättanden. Det har gått så långt att jag börjar förvandlas till en Häxan Surtant utan varken humor eller leenden. Skitsur och skittrött helt enkelt.
Men jag gör så gott jag kan, ändå klagar de vuxna på mig; "du måste vara strängare" (ha! hade ni sett mig i Sverige med barnen hade ni undrat varför jag förvandlats till en skrikande militär) och att jag måste säga till när de glömmer att t.ex. glömmer att stänga dörrar. Hur fan ska jag kunna det?! Jag kan för det första inte vara två personer samtidigt och för det andra tänmker jag inte följa efter ungen om den tänkte hämta en penna uppe på vårat rum.
Kopierat direkt ur min sjukt snygga dagbok. Del ett.
Skrivet 29 oktober 21.03
Idag åkte vi till en håla vad-den-nu-heter utanför Grenoble. Det är så extremt vackert med bergen, löven och tystnaden. Farfarn (kallas popie av barnen, sött!) är jättetrevlig.Jag försöker med min franska. Det går, även om det är knackigt. Jag ska försöka att bara prata franska den här veckan.
Den här dagen har varit riktigt tung. Ungarna sket i mig, trots att jag desperat, med gråten i halsen, på både engelska och franska be dem sluta bråka och att jag var trött, arg och ledsen. "Ok" sa de och fortsatte skrika och slåss. Ärligt talat var jag beredd att gå därifrån. Rakt ut i ingenstans och bara lifta med nästa bil hem till Sverige. Mamma ringde (tack, du räddade mig) och sa att hon hejade på mig. Det fick mig att känna mig lite bättre till mods, även om jag var tvungen att svälja tårarna.
Sedan ringde Cecile. Jag tog mod till mig och sa som det var. Hon bad att få prata med barnen. Senare visade det sig att hon hotade dem med att jag skulle sticka hem till Sverige om de fortsatte.
Leo tog det hårt. Jag gick upp till vårat rum där han låg under täcket och grät. Lille pojken. Jag ville också gråta, men "stark" som jag är (ska vara) lät jag bli. Efteråt blev det bättre. Jag fick en puss av Leo. Mysbarn. Man måste tydligen hota dem för att de ska fatta, stackarna.
Skrivet 31 oktober 15.15
Och här äter de i alla fall ordentligt. Rejält. Tjejen vägrade frukost men lunchen gick i alla fall bra. Hon åt mycket om man jämför med vad hon vanligtvis äter.
Lunchen idag vid ett bestod av först en sallad på gröna bönor, rivna morötter och färskpotatis med en vinegrett med massor av härliga kalorier. Och en bit baguett, förståss. När tallrikarna var renskrapade med hjälp av brödet fick man en sorts pannbiff utan kryddor och som var rätt torr: detta gjorde självklart ingenting eftersom det var KÖTT! Till det en sjukt grov senap (tänk typ "grusgrovlek", sjukt gott!). Efter pannbiffen (ja, man äter alltså i omgångar) pastaskruvar med tomatsås och ytterligare en baguettebit. Till detta skall tilläggas att varje rätt var i princip större än en hel måltid hemma i Paris. Efterrätt; fromage blanc med hemmagjord plommonsylt.
Ät fett och socker tills du spyr. I like it.
Skrivet 1 november 13.53
Nu har jag bott i Frankrike i två månader. Det är fanimej inte illa pinkat. En femtedel avklarad, 8 månader to go. Jag menar, skulle någon jag känner få för sig att bli gravid nu skulle jag ju hinna hem till Sverige innan ungen tittar ut. Fab.
21.36
När jag vaknar imorgon har halva tiden gått. Det är dags att se framåt, det ljusnar.
