Men vafan?
Ibland kan man snubbla över verkligheten. Över sitt eget liv, sin tid här på jorden.
Det händer mig någon gång i veckan. Som nu ikväll, till exempel.
Tog mig en promenad efter middagen då Cecile äntligen kommit hem från jobbet. Gick längs Avenue Daumesnil mot Bastille och vek plötsligt av på en gata jag aldrig gått på förut (nu var just detta inte så stort, det händer i princip varje dag...) Gatan ledde fram till Seine, visade det sig.
Plötsligt stod jag där, med andan i halsen, blickandes ut mot en svart flod med ljusblänk. Jag såg Notre Dame som var dramatiskt upplyst underifrån. Jag såg Eiffeltornet med sina gula lampor, jag såg de enorma grindarna till Jardin des Plantes, jag såg Montparnassetornet, allt på samma gång. Jag var tvungen att ta stöd mot broräcket, det tog andan ur mig.
Fan hörni, jag bor ju i PARIS!
Det händer mig någon gång i veckan. Som nu ikväll, till exempel.
Tog mig en promenad efter middagen då Cecile äntligen kommit hem från jobbet. Gick längs Avenue Daumesnil mot Bastille och vek plötsligt av på en gata jag aldrig gått på förut (nu var just detta inte så stort, det händer i princip varje dag...) Gatan ledde fram till Seine, visade det sig.
Plötsligt stod jag där, med andan i halsen, blickandes ut mot en svart flod med ljusblänk. Jag såg Notre Dame som var dramatiskt upplyst underifrån. Jag såg Eiffeltornet med sina gula lampor, jag såg de enorma grindarna till Jardin des Plantes, jag såg Montparnassetornet, allt på samma gång. Jag var tvungen att ta stöd mot broräcket, det tog andan ur mig.
Fan hörni, jag bor ju i PARIS!
Kommentarer
Postat av: Maria
ja fyfan det måste vara helt fantastiskt! Jag vill också bo där nån gång i framtiden!!!
Postat av: emelie
Hanna, vet precis vad du menar, har hänt mig mig...jag grät, var så mäktigt...
Trackback
