Hannas Paris

Det är 14 grader varmt och växlande solsken men jag vägrar att gå ut.
Jag är bakis.

Anledning:
Igår var jag på bal. Över 1000 pers i samma lokal. Alla var finklädda, kostym och klänning, hela köret. Ville man ha ett glas läsk betalade man 1 euro. Lade man till ytterligare en euro fick man valfri sprit i sin läsk. Behöver jag säga att det blev en del rom och cola för min del?


Vi dansade oss svettiga och drack sprit. Jag kom hem runt 6 någon gång. Vaknade vid lunchtid och var fortfarande full. Något som kan vara extremt roligt om man är två (vingla till Burger King och trycka i sig det äckligaste de har) men ensam känns det bara pinsamt och extremt jobbigt.
Jag vägrar att gå ut idag.

Han hade mailat Emma på svenska kyrkan och frågade om han fick komma och spela.
Det fick han.
Det var så fint, jag satt längst fram, mitt emot honom och våra tåspetsar var bara någon meter ifrån varandra. Det var så intimt, så vackert, jag ville bara gråta. (Därför få bilder och väldigt kort videosnutt, kändes inte schysst att hålla på mer).


Efteråt pratade vi. Jag var sådär fnittrig och generad och alldeles rosig om kinderna. Så ödmjuk och fin.
Elin kom för sent (bra att bo ute i ingenstans stackarn) och bad honom om en liten låt till. Javisst, sa han och satte sig framför oss och spelade en låt. För mig, Elin och Daniela. Mest Elin såklart.

Och jag dog litegrann. Jag passar på att dö lite i taget. När jag mår som bäst, för att vara helt säker på att jag dör lycklig.
Så jag dog litegrann ikväll.

Började fredagen med att åka till Oberkampf till en bar där de spelade brasiliansk musik live. Farbrorn som tog hand om stället hade besökt Malmö och blev helt till sig när han fick reda på att vi var svenskar. Frågade var tionde minut om vi hade det bra. Mys var det. Men trötta var vi båda två så vi tog första nattbussen hem till Elins slottliknande villa ute i förorten ingenstans.

Sov till mitt på dagen och Elin släpade med mig till IKEA. Två blonda svenskar som hoppandes sitter och iihh-skriker när vi äntligen hittar dit. Underbart. Vi köpte köttbullar, sill och varmkorv. Jag kände mig så svensk och fulländat lycklig.

Elin lagade världens godaste middag till mig. Det är kierlek om något.

Söndag morgon bar det iväg till Svenska kyrkan för att sjunga på påskmässan. Vi blev bjudna på svensk påsklunch efteråt och Hannas glädjeförråd bara fylldes på. Söndagkvällen kom massa svenska (och två danska) tjejer hem till vår förort ingenstans på påskmiddag (ännu mer!). Jag och Elin hade lagat massa fin mat och alla var nöjda. Vi lekte lekar och åt. Och åt. Och åt.

Måndagen åt vi lite till. Tog en lång promenad ute i skogen (det var så tyst!) och jag förskräcktes av varning-för-vildsvins-skyltarna. Vi plattade håret och kollade på tv. Så fint.

Elin är lätt det bästa som hänt mig sen jag kom hit.
Halleluja.

Hissna och häpna för Elin har enrat Hannas liv och skapat nya kapitel.
Det här är vad som försigick under paskafton:

Hanna kryper upp i Elins säng för att roffa at sig lite värme, Elin märker inget förrän vid uppvaknandet da ett leende sprider sig över hennes läppar vid asynen av Hanna panna som sussar sött.
Elin och Hannas äventyr börjar i bilen och de vilda häxorna sprätter iväg mot blakulla. Väl framme pa IKEA fnissar Hanna omkring som ett barn pa rövarstrat och Elin köper plaster. När häxorna sedan gar in pa Auchan svimmar de nästan av asynen av yoghurt och ost som verkar finnas i oändlighet. De sma flickorna ger sig sa smaningom ut i trafiken igen och utforskar okänt territorium i Plaisir. De slar ihop sina blonda skallar och rätt var det är kommer de rätt igen och kan lyckliga ta sig hemmat.
När strömmen plötsligt gar hemma famlar de omkring som blinda i ett kolsvart hus. Den ena hit, den andra dit. Ficklampor upphittas och situationen löses och kvällen slutar i gott samarbete och god mat.
Hanna och Elin är lyckliga i sitt Frankrike och kan inte ha det sa värst mycket bättre.
Slutet gott, allting gott!

Påsken här i Paris existerar knappt. Jag saknar påskmiddagar med släkt och familj, äckligt påskgodis, gula, fula fjädrar och ägg. Som tur är åker jag ut i förorten igen under påskhelgen till min Elin.

Igår fick jag någon läskig reaktion; hela jag svullnade upp (såg ut som jag gått upp 10 kilo!), blev helt röd och allt bara kliade, kliade, kliade. Tunnelseende, frossa, illamående, okontrollerade skakningar. Oh gud, så jag blev rädd. Jag trodde jag skulle dö. Bernard ringde mamma och flög runt i lägenheten och undrade om han skulle skjutsa mig till akuten. "Äh, så länge halsen inte svullnar upp så hon inte kan andas lägre så är det ingen fara" sa min mamma. Hjälp.
Det visade sig att jag har kramper i magen. Måste gå på en najs diet innehållande typ vitt bröd, vatten, pasta och "gärna en whiskey så att din stackars mage slappnar av lite". Jaha. Min mamma är skön hon. Mår bättre idag i alla fall men stannade hemma från skolan. Har fortfarande sjukt ont i magen.

Men allt känns så oviktigt när man får höra vad som hänt i Arboga. Barnamord. Hur sjuk och orättvis får världen vara? Elin kände dem. Fy fan.

Nej, sätter man in sig i större perspektiv har jag inget emot alls att läggas in för lite magproblem om det skulle förvärras igen. Jag är inte rädd.

Jag saknar er.

Precis så många grader var det igår. 18 grader varmt.
Jag sprang vilse i Bois de Vincennes. Sprang och sprang och sprang. Har så jävla ont i röven idag. Men fint var det, med bäckar, knoppande träd och påskliljor.

Följde med till en hemmafest vid Les Halles.
Som vanligt var jointarna mer förekommande än alkoholen. Vet inte vad det är, men det är något med den sötsura, kåda- och trälikninande doften som alltid, alltid får mig att må spy-illa. Har hänt flera gånger att jag börjar kräkas när de börjar röka på. Folk tror att det är för att jag druckit för mycket, men hur många har börjat fyllespy efter två glas vin? Nej, jag håller fast vid att det är den vidriga lukten som gör det. Det sätter sig i bihålorna och sitter kvar där i timmar efteråt och får mig att vilja kräkas...

Var i svenska kyrkan innan och såg finalen på Melodifestivalen.
70 svenska au-pairtjejer som vrålade, fnittrade och apploderade så fort Björn Gustavsson dök upp i rutan. Det var en upplevelse, må jag säga.

Jag undrar varför. Varför jag hela tiden, överallt, med vem som helst, flirtar.
Det har alltid varit så. Inte att jag vill något med det alls, det bara blir så.
En del av min personlighet, kanske.
Har gett en del problem, som svartsjuka pojkvänner, missförstånd och människor som tror jag vill något med det. Men så är det inte.

För jag menar, bara för att jag är lite flirtig mot tanten i ICA-kassan betyder det ju inte att jag vill ligga med henne. Det bara blir så. Sätter lite guldkant på tillvaron.

Som igår tillexempel. Killen som sålde ett par joggingskor till mig (fantastiska btw, man bara studsar fram, tack för tipset mamma och Janen!) bestämde sig för att han ville gifta sig med mig, lära sig svenska och köpa sig en lantgård i Stockholms skärgård. Jupp.

Men flirta är inget jag vill sluta med. Det är kul.
Får tänka efter lite bara...

Jag har så länge jag kan minnas haft svårt att vara nöjd med det jag gör.
Allt jag gör ska vara bäst och perfekt. Högsta betyg, annars är jag ingenting värd.
Jobbade som en idiot hela min 12åriga skoltid med magkatarr och "gå in i väggen" som följd.
Vet inte riktigt vad det beror på, har aldrig haft någon annan som pushat mig, det har hela tiden varit jag själv som pressat mig till smärtgränsen och gärna lite till.

Duktig flicka, duktig flicka.
Sedan ungefär ett år tillbaka har jag kunnat släppa lite på det där.
Komma någongång vrålbakis till skolan eller tokskolkat, bara för att kolla om det gick.
Och det gjorde det. Helt fantasktist bra till och med, ingen tyckte sämre om mig för det.

Det knäppa är att jag inte varit rädd att vara "fel" i mitt utseende. Jag går gärna till ICA i pyjamas eller åker in till stan osminkad med fuljackan och ett par skitiga skor. Det gör inget.

Däremot när jag ska göra något, leverera, det är då jag ska vara bäst.
När det blev som idag på radion (åt helvete ärligt talat) kraschar jag totalt. Med ansiktet ner i asfalten.
Det gör så ont, så ont. Självförtroendet och självkänslan försvinner otäckt fort.

Så det var jobbigt idag. Jag saknade alla hemma. Kände frustrationen som gömmer sig här (på grund av att jag inte kan språket ordentligt, inte kulturen, inte människorna) bara explodera. Ringde min mamma och fick bra tröst. Hon sa att jag skulle meditera. Jag försökte, fast somnade.
Ännu ett misslyckande?

Fan
Radion gick åt helveteeeeeeeeeeeeeeeee.
Jag bara snurrade in mig i dåliga förklaringar och jag fattade inte själv vad jag sa.
Fy fan vad jag skäms.

Allt gick bra och jag är tillbaka till Paris. Barnen är magsjuka, woho.
Ska sova nu.

(Måste jag tillägga att träningsvärken är rätt rejäl från dansen igår?)