Hannas Paris

Soligt, varmt, underbart.
Jag gick genom halva Paris, stortrivdes men önskade att jag hade haft med mig mina solbrillor.

Vid tre åkte jag till Svenska Kyrkan som hade stora infoträffen för alla nyanlända. Många ansikten man redan kände igen men jag antar att man fortfarande ses som "nyanländ". Fick en det tips men det mesta hade man redan hört...

Vid halvsex-tiden gick jag och Jessica vidare, hon skulle gå hem (hon bor rätt nära Les Halles) så jag bestämde mig för att följa med en bit. Vi gick längst Champs-Elysées, eller strosade snarare, glodde på folk och var helt enkelt tvugna att gå in på den enorma Luis Vuitton-butiken. Tänk om man hade varit rik alltså, det hade varit najs.

Kajsa var lite orolig över att jag skulle vara vältränad när jag kom hem. Don't worry baby, I wont. Idag åt jag; fet youghurt (det är det enda som finns) och en liten muffin till frukost. Och en banan. Sedan köpte jag en crêpe med choklad, kaffe, en kanelbulle, en sockerkaksbit, en mcflurry (dom är så jävla mycket godare här och man har massor att välja mellan även om det kostar 10 kronor mer...), ett hekto godis, middag och en söt youghurt. Det kommer regna hela nästa vecka så jag kommer inte kunna varken promenera eller springa, haha.

Idag fick jag en blomsterbomb på posten.
En underbart doftande alldeles perfekt, fin och kärleksfull blomsterbomb.
Jag satt vid med barnen och åt lunch när Bernard slängde den framför mig.
Där satt jag, helt i min egna lilla värld av blommor, och läste. Jag var helt för mig själv.
Att "Tes mains sur la table S'IL TU PLAIT!!" och "MANGE!!" skreks precis vid mitt öra rörde mig inte ett dugg. Jag hörde det inte ens.

Jag på mina moln.

Efter lite brottandes och skrik i hallen lyckades jag få iväg ungarna tillbaka till skolan och gick sedan målmedvetet med min mammas gymnastikskor på fötterna till Bois de Vincenne. Jag gick och gick och gick, i nästan en timme. Sedan, av någon anledning, började jag springa. Jag sprang (eller nja, joggade, men det är mig vi pratar om här) i en halvtimme. Kanske för att jag är arg, ledsen och frustrerad. Undantryckta känslor. Jag har ju ingen att prata med. Så jag sprang bort dem.

Imorgon är en sådan där lång onsdag och jag kommer ha träningsvärk.

Träffade Jessica, Elin, Andrea och Emelie utanför Centre George Pompidou efter skolan. Vilken byggnad! Helt fantastiskt, ett hus som det skulle aldrig kunna byggas i Sverige, vi är alldeles för fega.

Vi gick vidare till Le Marais och hamnade i hjärtat av de gamla judekvarteren. Män som jäktade gatan fram med såndär het hög svart hatt och långt brunt skägg och trånga gator. Vi köpte falafel, bara för att. Det var obeskrivligt gott. Tänk er varm falafel, tokfärskt bröd fylld med röror, grönsaker (jag menar, bara en sån sak som grillad aubergine, åh)... Helt klart värt 4,5 E.

Sedan tillbaka hem, känner att det blir lättare och lättare med barnen och jag har börjat vänja mig vid att vi äter vid halv nio utan att dippa totalt. Har pratat massor med Cecile om allt möjligt senaste dagarna, det känns bra, jag känner mig än mer välkommen även om vi pratar på engelska och jag inte lär mig ett skit av det; jag kommer ju familjen närmare.

Nu är jag trött, tänkte försöka sova tidigare än vanligt och vara duktigt flicka för en gång skull så... Godnatt pluttpruttar!

Dagen började jag att en tjej från min klass knackade mig på axeln och sa (på svenska!):

-         Jo.. jag såg att du hade ett svenskt-franskt lexikon. Jag kommer från Finland och läste svenska för väldigt längesedan.

Jag blev verkligen jätteglad. Visserligen fortsatte vi vår konversation på svenska/franska/engelska (eftersom hon inte minns så mycket svenska, men OJ så glad jag blev! Trevlig var hon också).

Sedan störtar danskan in med två stora tårtor. Hon fyllde 20 idag och bjöd hela klassen. Jag blev så rörd att jag nästan började tjura. Så satt vi där och sjöng "Bonne anniversaire" och pratade astrologi. Jag gillar min klass.

På väg från skolan blev jag stoppad av en kvinna, 50+.

-         Fröken, skulle du vilja gå och äta lunch på restaurangen här borta?

Jag trodde självklart att det var ett reklamerbjudande så jag avböjde kanske lite väl abrupt. Insåg efter någon sekund att hon inte jobbade; hon hade inga flyers eller nämnde inget speciellt namn. Nej, hon bjöd mig på lunch. Herregud.

-         Ah, pas grave... Vous êtes très belle, Mademoiselle! (Äh, det gör inget, ni är väldigt vacker, fröken !

Det enda jag kunde klämma ur mig var ett "eeeuuh merci" samtidigt som jag fort avlägsnade mig därifrån med ett garv inklämt långt ner i magen. Skrattade högt när jag kom ner i metron och verkligen insåg vad som hänt.

Frankrike... kommer jag någonsin att vänja mig?

Fredag kväll. Åkte in till city och träffade Daniela, Annica och Marielle.
Daniela har jag träffat genom svenska kyrkan här, Marielle är en avlägsen släkting. Typ bonussyssling genom Camilla. Eller nåt. Vet inte så noga.

Vi hade i alla fall väldigt trevligt, satte oss först på en uteservering och drack ett glas "wine for women". Nej alltså vaddå vem har sagt att Frankrike är ett sexistiskt land?!  Blev serverad av en fransman med långt brunt hår och vit uppknäppt skjorta med långt brunt hår på bröstet. Precis sådär som det ska vara, haha.
Sedan vidare till en Engelsk pub med massa folk och hög ljudvolym. Jag beställde in ett riktigt mörkt öl, bara för att. Skittrevlig och lugn kväll helt enkelt.

Fick sova hos Daniela. Hon bor i en jättesöt studio mitt i Montmartre. Somnade kanske vid tre och sov ändå till elva. Daniela bjöd mig på frukost (åh, mörkt rostbröd!) och sen satt vi och slöglodde på knäppa, franska frågeprogram. Åkte hem strax efter ett. Sådär underbart skitmysigt vardagslyxigt som man egentligen inte kan göra när man bor hos en familj som jag gör.

Har ändå tagit mig rätten att, efter att ha fixat lunch, diskat undan lite och tvättat lite av mina stinkande kläder, suttit framför datorn och kollat svenska program på svt.se. Känns underbart, kommer bli ett tv-freak när jag kommer tillbaka till Sverige, jag varnar er...

Sov nästan hela dan idag.

Eller inte hela dan, jag släpade iväg mig till skolan i morse med svullen hals och trassligt hår (orkade inte ens borsta håret i morse). Där satt jag i två timmar och stirrade in i väggen och fattade inte vad de andra sa.

Tog mig sedan hem, somnade på Metron, lyckades vakna innan min station, la mig på sängen och totaldäckade. Bernard var hemma hela dagen så han knackade försiktigt på min dörr och sa att han hade lagat lunch till mig. Han verkade lite orolig och ville ge mig en aspirin. Jag har en väldigt bra familj här, tackar för det.
Så där satt vi och myskonverserade. Jag försökte med franskan och det gick rätt bra. Gick och lade mig igen.

Hämtade barnen klockan halv fem. Allt gick bra, behövde inte ens laga middag till barnen, det tog Bernard hand om. Jag gillar min familj. I'm lucky.

Hoppas bara jag mår bättre imorgon.

Skola idag. Vi pratade om våra hemländers konflikter och problem. Jag sa ingenting på hela lektionen.
Som ni kanske förstår.
Eller gör ni det? Inser ni vilken bubbla vi lever i i Sverige? Skyddat och tryggt. Allt i sin ordning. Vi lever så isolerat att vi har mage att klaga över att vi inte har hunnit läsa ut den och den boken till den lektionen och OJ vad synd det är om mig. Eller "hallååå kan någon hjälpa mig med min outfit idag jag får panik!". Vet ni vad? Det gör inte ett piss. Ni har ett liv, ett hem, en familj som lever och förhoppningsvis några som älskar er.
I min klass har jag folk från Sydkorea, Turkiet, Irak, Kina m.m. Länder med problem och verkligheter man har svårt att leva sig in i och förstå. Men som ändå finns där. Som existerar.

Jag har långsamt fått hål på min lilla bubbla och det är omvälvande och gör rätt ont men ack så nyttigt.
Så prova ni med, det behövs.

Första skoldagen idag.
För första gången känner jag att jag verkligen måste kämpa för att hålla samma nivå som de andra i klassen, och det är faktiskt ganska kul. Skitsvårt, rent utsagt med ett rasande tempo, antar att det bli rätt mycket extra plugg hemma men det är nödvändigt med tanke på att jag faktiskt bor i ett fransktalande land.

Kursen hade redan startat för de andra i klassen (vi var kanske 15 stycken) så de verkade känna varandra litegrann. En tjej från Danmark och en kille från Turkiet följde jag med till ett café efter lektionen. Vi satt och diskuterade kulturer och skillnader länder emellan på franska! Det var väldigt trevligt och en enorm boost för självförtroendet, jag klarade det faktiskt!

Nu har husets diva, surpuppa och latmask katten Vanille lagt sig i mitt knä och tokspinner. Det är lustigt, har aldrig sett henne tytt sig till någon i huset innan, sitter mest uppe på soffan och tjurar. Så ytterligare en kompis har jag skaffat mig här, hihi.

Nej, vad klagar jag på?
Visserligen saknar jag både språk, vardag och vänner men jag bor i världens vackraste stad och jag har en massa tid för mig själv. Tid som jag aldrig fått ha annars. Tid att använda till att tänka på allt och ingenting. Tid för bara mig själv.

Imorse gick jag ut till marknaden som finns på gatan bredvid vår. Så mycket lukter, ljud, saker att se. Där fanns stånd med färsk fisk, frukter, skor, vackra överkast, oliver, olika sorters ägg, sjalar, kött, you name it. Hela gatan var full så där kunde jag spendera hela förmiddagen.

Franskan börjar gå bättre nu. Jag börjar äntligen förstå vad folk säger till mig, även om de ofta måste repetera.
Prata kan jag fortfarande inte. Såfort jag försöker med något blir det; je... öh. je.... eheh... non.
Men  jag försöker.

Jag längtar verkligen efter en vardag. Just nu är allt så nytt och annorlunda att jag går runt med en lätt klump i magen av osäkerhet hela tiden. Jag vet inte hur jag ska stå, prata, hälsa, duka bordet, you name it.
På söndag ska jag på svenskträff i svenska kyrkan. Förhoppningsvis lär man känna någon då. För just nu är jag så ensam.
På måndag börjar skolan. Då kanske jag äntligen får igång språket. För det här börjar bli rätt frustrerande.

Sedan gick jag in i själva lokalen. Stället var fullt av små ungar och mammor som pratade skånska, göteborgska och stockholmska. Det var sångstund. På svenska. Åh.

På stället jobbade en kille som heter Jimmy. Han bjöd mig på svenskt kaffe med mjölk och kanelbulle. Vi satt och fikade och pratade svenska. Underbart, underbart. Jag skulle kunna bli religös bara för att.

Jag har hittade en jättevacker park (Bois des Vincennes) bara en kvart här ifrån.
Solen sken och trafiken mullrade avlägset.
Att komma dit var som att dra en lättnadens suck.
Man hörde hur vinden susade i träden och fåglar som kvittrade.
Hörde hur gruset knastrade under fötterna på de som gick förbi;
saker som annars blir överröstat av allt liv i Paris.

Livet var underbart och jag kunde andas.

Dagen var lång.
Började med att jag gick ut på promenad; fortsättning om det kommer upp snart.
Sedan var det iväg till skolan och hämtade barnen för att ge dem lunch. Och nu jävlar har de börjat testa mig. Hela tiden. Men tänker jag efter så är de inte värre en vanliga svenska barn, springer, skriker, bråkar med varandra, retas... Men här är det annorlunda. Där ska barn vara som vuxna fast små. Och just nu är de barn. Men jag står ut än så länge. Så länge jag står ut kommer de till slut ge med sig och bli som de är med sin mamma.

Ja. Lunchen då. Bestod av korv, ärter och små kokta morötter. (Nej, ingen potatis eller pasta här inte; man äter typ inget till kött förutom grönsaker, och pasta äter man enbart med smör och salt).

Sedan med barnen tillbaka till skolan.
Jag har hittat svenska kyrkan på nätet så jag tänkte åka dit medans barnen var i skolan. Problemet var att det visade sig ligga på andra sidan stan så det tog mig 50 min att åka dit. Så det var bara att leta reda på stället halvt i panik och precis då jag hittat stället var det bara att åka tillbaka hem för att hämta barnen.

Väl hemma gjorde jag väl allt fel känns det som. Men kan ju skylla på att jag är nybörjare och att jag inte förstått allt vad Cécile sagt och dessutom har hon inte sagt allt. Hon verkade inte arg i alla fall utan bara konstaterade att barnen skulle ha badat tidigare och att de inte får se på TV innan de ätit middag osv. Tack och lov annars hade jag börjat gråta. Som jag visserligen nästan gjorde men ändå....

Men Paris är i alla fall vackert. Och jag saknar alla så fruktansvärt. Åh. Kom hit. Nu.

Det är varmt och vackert här. Jag förstår fortfarande inte att jag bor här; när jag går ut och går får jag en känsla i magen inte alls olik känslan av nyförälskelse.

Bortsett från kindpussarna och mitt borttappade språk var dagen väldigt bra.

Var ute på promenad i kvarteren runt omkring här och det är så vackert, livligt och exotiskt att man tappar andan. Undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid det.

På kvällen gick vi till parken här intill på Bollywood-danskurs. Alla var där; rika, uteliggare, bäbisar och 80-åriga tanter som knappt kunde stå. Alla ville vara med. Alla dansade, skrattade. Sök på ?shava shava? på youtube lär ni hitta dansen som vi numer kan utantill.

            Jag var helt lycklig och tänkte bara att det här aldrig skulle ha hänt i Sverige om de inte var fulla, men då skulle de ändå inte kunna hänga med i dansstegen så det skulle inte funka i vilket fall.

Barnen verkar börja gilla mig. Husets diva och latmask katten Vanille med.

        Vi lekte en hel del idag. Trots att vi inte fattar så mycket av vad vi säger verkar det funka bra ändå. Om jag hade varit dem skulle jag ha gett upp för länge sedan, men de kämpar på och det är jag väldigt tacksam över.

Till frukost: en osötad yoghurt (jag fick rota länge i kylen innan jag hittade något i den stilen), en persikojuice som smakade som extremt söt öl och två små, söta kakor (madeleines). Snacka om att ställa om sina matvanor. Kanske jag vägrar att anpassa mig och går och köper knäckebröd istället.

Apropå matvanor så äter man väldigt små portioner och gärna bara en portion per måltid. Dricker gör man sällan till maten, i alla fall inte i den här familjen. Det tar man efter eller innan man äter. Efteråt är det alltid efterrätt som kan vara en söt fruktyoghurt eller en liten chokladmousse.

Jag kommer nog aldrig vänja mig.

Första dagen i Paris avklarad. Jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter.

Dagen har varit lång; flyget gick 07:55 från Arlanda. Avskedet gjorde fruktansvärt ont. Tack för att ni fanns där för mig, det betyder obeskrivligt mycket.

Familjen här är underbar, jag känner mig som hemma redan. Till middag åt vi köttbullar som de hade varit och köpt på IKEA. Visserligen var de stekta med örter och till dem fick vi kokta morötter (med örter) och baguette, men ändå; det var köttbullar.

Största problemet är att jag inte förstår ett ord av vad de säger, och därför känner jag mig självklart som ett miffo. Tack och lov kan Cécile (mamman) en del engelska men ändå är det franska som gäller hemma och överallt annars.

Av någon anledning kan jag inte säga ett ord; allt jag har försökt med har hittills bara slutat med att antingen jag eller de jag pratat med gett upp. Men jag försöker ju.

Jag blir så fruktansvärt frustrerad över att jag bara sitter tyst. Handikappad. Det finns ju hundratals saker jag vill berätta, hela tiden. Ändå bara tyst, tyst, tyst.

Och sedan till det här kindpussandet, jag blir inte klok på det. Alla verkar ha olika regler. Vissa som inte ens vet vad jag heter ska man pussa två gånger på kinderna, andra som man har pratat med förut vill bara ge mig en puss och råkar man göra en till verkar de bli helt ställda. Sedan finns det de som man tydligen inte ska pussa alls; inte ens ta i hand.

Hur ska man kunna veta hur och när och varför? Det finns ingen jag kan fråga heller. Jag blir tokig.