Hannas Paris

Nej, inte nu lägre. Jag vet inte vad som har hänt men efter snart 2 års bitterhet har det långsamt börja släppa. Jag vill inte längre ställa mig och kasta hundbajs på ett sött par som lyckligt går och håller varandra i handen.
Jag klarar det. Bra.

Som idag; mitt emot mig på metron satt ett par, de var kanske bara 15. De verkade jättetrötta båda två och efter ett tag somnade tjejen mot killens axel. Han väckte henne med en försiktig puss innan de skulle gå av. Jag blev bara jätteglad. Hade det här varit för några månader sedan hade jag (ja, på riktigt) vänt mig om och gjort fula grimarser av äckel. Låter sjukt, men det var befriande på något sätt. Nu känns det istället befriande att kunna le åt dem som verkar lyckliga och nästan känna sig lite lycklig själv.

Vad är det som har hänt, egentligen? Håller jag på att bli en lugn och harmonisk vuxen istället för en sur och revolutionerande tonåring?
Ingen som vet, ingen som vet...