I'll be away for a while.
Imorgon bitti ska jag och barnen åka själva iväg med tåg till en håla en timme utanför Grenoble.
Och jag har absolut ingen aning om vad jag har att vänta mig där.
Utom att jag har ett enormt stort ansvar för barnen (det kommer alltså vara "onsdag" i åtta dagar i sträck nu) och att deras farfar som vi ska bo hos (tror jag?!) inte talar ett ord engelska och att han dessutom har skadat axeln så jag kommer typ vara tvungen att ta hand om honom också.
Toppen.
Snälla ring mig under veckan så att jag får någonstans att andas i alla fall.
Jag har ont i magen.
Riktig frukost i Paris för en gångs skull.
Finns nog inga ord som kan beskriva känslan man får när man på morgonen går in i ett himlaliktdoftande boulangeri för att köpa bröd och får en helt nybakt baguette, fortfarande varm, i handen.
Underbart.
I miss you.
Somebody asked me to stay for a while
so I sat down and told him a lie.
I tried some smalltalk and I tried to smile
but I wished it was you all the time.
"oui oui"
Igårkväll var fredagkväll.
Jag åkte till Jessica för att gå ut och äta. Möttes upp med Jessica, Sophie och Emma och efter lite letandes efter en ickefull restaurang hittade vi en asball italiensk restaurang på Jessicas gata. Där intogs pasta, vin och en helt underbar tiramisu.
Efteråt gick vi till Marais till "La Perle", en bar packat med indiefolk, snygga män och blonda svenskar. Träffade en viss Sébastien där, vi pratade franska, franska, franska och han bjöd mig på drinkar. Han var inte alls sådär äckligt påflugen som många andra fransmän var, men gud vad han var intresserad! När La Perle stängde gick vi vidare till en bar i närheten som skulle vara öppen till fyra. Alla blev vi nog lite på lyset (men nej, inte aspackade, vi är vuxna nu hörni så vi har alltid omdömet kvar...) och pratade glatt på om musik, väder och kulturer. Sébastien och hans vänner hängde självklart med. Satt och pratade tabun och plötsligt frågade han om han fick ge mig en "french kiss". "VA?! Vet du vad det är? Vad du säger!?" sa jag. "Ja, självklart, jag är ju fransman". Hahaha. Jag avböjde vänligt men bestämt och han lyssnade faktiskt.
Som sagt. Hanna har blivit vuxen nu och vågar säga nej. Hon har gjort sig illa för många gånger förut i sin naivitet. Jag har vuxit och jag är stolt över mig själv.
När klockan var över tre gick jag och Jessica hem till henne. Lite för mycket fnissande åt ingenting kanske, men det är ju vad livet är till för, n'est-ce pas?.
Chaeau Rouge.
Så, igår bestämde jag mig för att bege mig dit efter skolan, utan att ha någon som helst aning om vad jag skulle möta. Upp för metrouppgången gick jag och möttes av den största kulturkrock. Jag har nog aldrig känt mig så utanför i hela mitt liv. Den där scenen i "Lost in translation" där huvudpersonen går på en gata i Japan och är fyrtio centimeter längre än alla andra och dessutom amerikan, jag säger bara släng dig i väggen.
Där gick jag, i ett kvarter som luktade en blandning av plast, fisk och grillad majs. Längst de trånga gatorna trängdes affärer som sålde hårförlängningar, tio olika sorters bananer och afrikanska tyger. Gatorna var fulla på folk. Och under den halvtimmen jag stannade där var jag den enda vita. Dessutom var jag blond och folk stirrade.
Kulturchock. Ja. Det fanns inte ett spår av Frankrike eller Paris vid Chateau Rouge. Det var precis som att stiga in i en stad i mellersta Afrika.
De som säger att man inte kan köpa lycka, de ljuger.
"...and if the snow buries my, my neighbourhood. And if my parents are crying then I'll dig a tunnel from my window to yours, yeah a tunnel from my window to yours. You climb out the chimney and meet me in the middle, the middle of the town. And since there's no one else around, we let our hair grow long and forget all we used to know, then our skin gets thicker from living out in the snow. You change all the lead sleepin' in my head, as the day grows dim I hear you sing a golden hymn."
I loved you first, I loved you first.
Tanken har slagit mig flera gånger att jag är alldeles för känslomässig. Hela jag är en stor känslobomb laddad med kärlek, längtan, hat, lycka, redo att explodera när som helst. Jag känner för mycket och har alltid varit så.
Många gånger har jag insett att jag tycker om någon så mycket mer än vad personen i fråga tycker om mig. Efter bara en kort stund vet jag hur jag känner för personen, jag vet med en gång. Flera gånger har det där med "kärlek vid första ögonkastet" verkligen existerat.
Och bara så att ni vet; får ni någonsin ett "jag älskar dig" kastat i ansiktet på er; då menar jag det. Och kommer förmodligen mena det resten av mitt liv, hur elak du än skulle vara mot mig.
Sakna människor som förmodligen inte ens tänker på mig gör jag med, och särskilt påtagligt blir det i min situation här. Man märker vilka som bryr sig och vilka som inte gör det.
Mamma skickade världens vackraste låt med världens vackraste kvinna till mig idag. Måste avnjutas:
Bon anniversaire!
Min pappa fyller år idag. Typ 20 år tror jag. (Eller vänta nu, det är väl JAG som fyller 20?! Fy fan vad gamla vi är, papsen!). Han ringde mig idag och vi pratade länge och massor. Sturebejbin både går och pratar. Åh.
GRATTIS PAPSEN! <3
I want to go to heaven when I die.
Vi fick fjorton julsånger som jag ska kunna utantill. Och jag är alt så det är inte de vanliga melodierna. Nej, här är det både text och melodi och hela faderullan som är nytt. Många andra kan redan alla låtar så jag kommer få försöka förstå mig på dessa noter, noter och åter noter själv. Men då har jag något att göra i alla fall. (Som om jag inte hade det redan nu, hmm.)
Men jävlar vad snygg jag kommer bli i lucialinne i alla fall. Im tellin ya.
Ill be coming home for Christmas...
23.45 den 20 december 2007 landar jag med flyget i Stockholm-Arlanda.
Åker tillbaka till Paris klockan 18.00 den 6 januari 2008.
Ni vågar inte vara någon annanstans än nära mig de två veckorna.
Sådetså.
Mon week-end suédois - Dimanche
Vi åkte till Montmartre och kände turismens vindslag. Gick upp till Sacré Ceur. Mycket turister. Men det är fint, väldigt fint, breathtaking till och med. Vyen med det gråa, disiga kan få vem som helst att dra efter andan.
Vi kände ganska fort att vi hade trängts klart bland turisterna och gick vidare till de små, slingrande gatorna i Montmantre. Vackert, tyst, mysigt. Vi var mest med varandra, pratade, skämtade, puckade oss.
Jag älskar er, knäppisar.
Mon week-end suédois - Samedi
Så var det lördag. Ställde klockan på ringning för att kunna spendera så mycket tid som möjligt med mina fina. Låg i deras säng länge och läste svenska skvallertidningar och satte fis-poäng.
Åkte in till centrum, mamma köpte oss varsin mössa. (Haha, min är en stickad basker folks, so there you go...). Gick ner till Latinkvarteren och strosade runt, länge, länge. Hittade tillslut Luxemburg-parken. Så vackert. Så höst. Sol.
Hade inte varit där ännu, så det passade bra att vara där med dem. Sist jag var där var för tre år sedan med min mamma. Livet går i en cirkel.
Vi åt McDonalds i solen i Luxemburg-parken. Hanna hade inte ätit snabbmat sedan hon kom till Paris så hennes lycka var total.
Fortsatte vår promenad, upp förbi Pont Neuf (och Gustav fick faktsikt en skymt av Eiffeltornet, om än på långt avstånd), ner till Les Halles och därifrån hem. Åt på en kvarterskrog. Massa mat. God mat. Kött.
Och Mojito. Första för mig; himmelskt god och fler ska det bli!
Mon week-end suédois - Vendredi
Lite småstressad över strejken, tänk om jag inte hann dit i tid?
Jag kommer fram vid 11.30 till Gare de Lyon. 13.00 kommer de.
Köer, sa de.
Men det gjorde ingenting. Jag var så glad att se dem. Grät och skrattade.
Vi låg och kramades på deras hotell. Jättelänge. Kändes så bra i magen. Viktigt för själen. Jag hade saknat det så mycket. Saknat dem. Åt entrecote och pommes frites på en krog. Första gången jag äter riktigt fett och riktgit kött på två månader och mådde prima. Promenerade ända till Marais, visade Place de Vosges och smågatorna. Vi tog en kaffe och åkte sedan hem igen. Åt baguetter på hotellrummet och smög hem till mig när de två hade somnat vid tio; de hade ju varit vakna nästan hela natten.
La grève c'est grave...
I'm far gone but your long distance call
And your capital letters keep me asking for more
Strejken fortsätter. Imorgon bitti kommer jag få åka bakpå en motorcykel till La Nation och förhoppningsvis kunna ta en métro därifrån. (De har börjat lätta lite på strejken men bara några få tåg på några linjer går så jag får helt enkelt chansa).
Mamma och Gustav kommer imorgon och jag har fått ledigt hela dagen. Jag känner mig som ett litet barn på julafton; spänd och med massor av förväntan. Ena sidan av mig känner som om jag träffade dem bara för en vecka sedan. Andra sidan undrar om de verkligen existerar på riktigt eller om de bara är ord och bilder på min dator. Imorgon får vi se.
Jag undrar hur jag kommer reagera när jag träffar dem.
Eller nej, jag vill inte veta.
Une jolie journée
Vi och en tjej från Sorbonne gick och såg en film (så skönt här, vi kom 10 minuter innan filmen började, köpte varsin biljett och gick in i biosalongen; det är onumrerat och väldigt sällan fullt så det är bara att sätta sig).
Filmen var helt underbar! Söt, mysig med hög igenkänninsfaktor. Rekommenderas!
Nu är det STREJK. Grève, som de säger här, all métro är inställda. Jag var helt enkelt "tvungen" att skolka idag (fast det känns väl inte så jättekul eftersom mer än halva min lön går åt att betala skolan). Så jag sov över hos Jessica, gick upp och åt frukost med henne, solen sken in genom hennes fönster.
Gick hemifrån henne vid halv elva, ner i Les Halles (som var TOMT för en gångs skull!), lyssnade på fransk musik på FNAC (och, förlåt Linda, men en och en halv timme senare skulle Pete vara där och signera skivor men jag hade ingen lust att vänta, han skulle säkert inte ens dyka upp...). Gick vidare till ett tomt H&M, köpte en t-shirt och en underbar blå höstjacka för halva priset.
Fick helt enkelt promenera hem från Les Halles. Underbar promenad, solen brände på kinderna och jag satte mig och solade vid Seine. Promenderade runt lite i Le Marais och hade det allmänt bra.
Today is a good day...
Waiting for the world to change.
Frukosten bestod av:
en 125 cl yoghurt (som jag har bett om att få "naturel", fast har insett att den innehåller minst 7% fett. Men inte så mycket socker i alla fall)
Flingor, som ska verka "nyttiga", fast såg att de innehöll sjukt mycket socker.
Näe, så jag bad om lite nyttigare flingor. Några som inte var så hysterikst mycket socker i eller bara innehöll vitt mjöl. (Försökte förklara det där med blodsocker och snabba och långsamma kolhydrater men de fattade INGENTING!). Näe, Cécile föreslog att jag skulle prova att äta samma frukost som hon; två halvor baguetter, kanske 5 cm långa, med smör på. "Jag håller mig mätt på det fram till 12.30 på det, borde du också bli". Bah.
Så jag släpade iväg henne till affären och köpte det nyttigaste jag kunde hitta; bananer och sedan flingor med liiiiite fibrer i och torkad frukt. Heja.
Men känner redan att jag inte är lika svimfärdig påväg hem från skolan längre i allafall.
Ibland är jag modig.
Sjuk.
Jag vill bara sova och dö.
Har knaprat piller (rosa, brustabletter som smakar godis, vita, stora, små...)
hela dagen. "Hur många tabletter kan man ta om dagen?" frågar jag Bernard änsligt. "Äh, inte så viktigt" säger han och ger mig ett piller till. Vet inte om jag mår så bättre. Eller snarare; vill nog inte veta hur jag skulle känna om jag INTE knarkade just nu. Så det är väl bara att tacka och ta emot.
Det är när man mår såhär som man saknar de där hemma som mest. Jag vill ligga under ett täcke och äta chokladpudding och dåskolla på skitTV medan man somnar i smyg. Men det går ju inte. För nu måste jag plugga.
Sometimes in the fall, fall, fall, fall
When my godgiven little became a lot older
Goodbyes seal my broken heart
Hold on to your teardrops, you got a long way to go
Did you get older doing nothing today?
Don't you wanna stop complaining?
If one is easy then hard is two
Noone knows where you're heading to
Once my private collection, always betting on you
Phoenix - Consolation Prizes (och OJ vad den stämde bra in på mig idag...)
Snart...
Om 6 dagar kommer du hit så jag kan visa dig mitt nya liv :)
Lasse Kronér gillar morötter.
Sådetså.
She don't think straight.
There is a girl for all of us who never find the one to spend your life with <3
Skitfredag.
Idag har jag ont i huvet, magen, hjärnan och hjärtat.
Fast mina underbara; mor och bror kommer om mindre än en vecka nu.
Fredag morgon.
De ska ta hand om mig då, har jag bestämt.
Känner mig bara allmänt nedstämd och opepp. Ingen lust till någonting.
Finns lite tröst, som igår till exempel:
Fick ett sms av en av tjejerna jag träffade förra onsdagen. Hon ville ut och upptäcka Paris caféer. Gärna för mig. Så igårkväll efter våra jobb som hobbymammor på deltid åkte vi till Marais. Där är fantastiskt som jag tidigare sagt. Men alltså, det är fantastiskt! Små, trånga secondhandaffärer fyllda med guldkorn (och MASSOR av äkta pälsar Kajsa så kom hit!), små caféer, falafel-hål-i-väggen, mysiga barer etc. Jag tänker hänga där mer, definitivt. Inhandlade en cool gubbväst för 5E.
Sedan satte vi oss vid ett ekologiskt (dyrt! som allt här i Paris) litet café/restaurang och bara pratade. Fick ur oss massa skit och konstiga tankar. Jätteskönt. Jättemysigt. Jag drack knallrött fruktte och vi delade på en brownie som måste ha varit hälften choklad och hälften grädde. Ni förstår inte hur god den var. Shit.
Och ytterligare en tröst:
Folk tänker faktiskt på mig ibland. Det känns bra.
Jag är en sådan där tönt som har svårt att fatta att jag är värd att tyckas om. Men. Det finns vissa som kan få mig att förstå det. Tack. Dom där små fjantiga orden, mailen, kommentarerna. De betyder allt och lite till.
Bara så att ni vet.
...och hon anfaller.
Hon är förbannad, hon är trött, hon har absolut inget tålamod.
Hon köper choklad för pengarna hon egentligen borde ha köpt tamponger för (helvete!)
Hon har sett sig i en helkroppsspegel idag och insett att hon faktiskt har gått upp i vikt. Rejält.
Hon har aldrig varit såhär missnöjd med sin kropp förut. Den äcklar henne.
Ändå trycker hon grinande i sig en hel toblerone och hoppas att den gör henne smalare.
Fan, fan, fan.
It makes me wanna scream
Jag kan ingenting göra.
Hanna, storasystern, som vill alla väl, som vill bota alla, göra alla glada igen.
Hon kan ingenting göra. Panik. Hjälp mig?
Ni måste hjälpa er själva den här gången. Jag kan inte.
Jag är för långt bort.
We could be heroes (just for one day)
Och språket. Jag klarar det bra. Jag diskuterar, förklarar, visar, frågar.
Har kommit på att jag inte känner att jag gått framåt eftersom jag ställer högre och högre krav på mig själv. Är det konstigt att orden och verben och böjelserna hit och dit knyter sig i munnen på mig när jag är arg? Förrut skrek jag bara ARRÊTE! när barnen gjorde något dumt. Och det gick ju. Nu ska jag förklara vad de gör fel, varför och hur de kan göra annorlunda. Är det konstigt att det är lite svårare än man är förbannad? Nä, just det. Putto-Hanna.
Igår var det kör, comme l'habitude. Efteråt bjöds det på vin och ostar. Jag passade på att trycka i mig feta pastejer och patéer, det var väl så nära kött man komma.
Kom och tänka på förra nyårsnatten. Klockan var kanske fem på morgonen och vi hade precis kommit hem. Jag och Kajsa låg och rullade på golvet, ätandes kvarvarande fläskfilén från nyårsmiddagen.
- Åh, det är så jävla gott med kött.... Jag älskar kött.... Mmmm det smakar pannkaka....
Så kan det gå.
Mamma och lillebror kommer nästa fredag. Jag längtar så. Fick en kommentar här på bloggen:
mamma om Time runs fast...
Om nio dagar kommer jag och då ska vi äta kött från morgon till kväll! JAG BJUDER!!!
Hon känner mig, min mamma. :)
Är det någon som kan föreställa sig att jag faktiskt var vegetarian, rätt länge, för ett par år sedan?
Inte jag.
Time runs fast...
Det är redan den nionde oktober. Jag undrar vart min tid tar vägen, vart mitt liv tar vägen. Njuter jag? Eller finns jag bara till? Jag kan tyvärr inte svara på den frågan. Men jag hittade lite gamla bilder dom skvallrar om vad som hände för ett par år sedan vid samma tidpunkt på året.
Runt 9 oktober 2004: Nyförälskad och med hjärnan upp-och-ner.
Runt 9 oktober 2005: Precis gått in i väggen rejält och kunde inte annat göra än att stirra in i vardagsrumsväggen.
Runt 9 oktober 2006: Björns pyjamasparty där vi kidnappade stereon och vrålade till The Strokes och Kings of Convenience utan att någon annan riktigt fattade någonting.
Runt 9 oktober 2007: Vilse men ändå rätt nöjd i Paris.
Fast jag är väldigt, väldigt trött. Min lärare blev orolig för mig idag (jag var sådär trött så att jag höll på att svimma duvet), så hon sprang iväg och hämtade C-vitamintabletter medan resten av klassen fånstirrade med öppen mun. Sa sedan det till Bernard (allt detta på franska, gott folk! Det börjar släppa!) eftersom det egentligen var lite lustigt och i förbifarten nämnde att det kanske var brist på järn eftersom vi inte äter kött i den här familjen (eller typ inte i alla fall). När jag var iväg och hämtade barnen hade han gått till Pharmacian och köpt järntabletter till mig. Jag har hamnat i en bra familj, kan jag lova...
Oj, vilket party...
World of its own
Dessa män är helt fantastiska. Och det har ryktats om att han släpper nytt i vår.
Är ett av de band jag sett flest gånger och det är lika magiskt varje gång. Hamnar i extas, är någon annanstans, vet inte vart jag ska ta vägen. Gråta? Skrika? Dansa? Alla tre, skulle jag säga.
Sen gör det ju inget att han är bland de snyggaste människor jag någonsin sett. Och sådär jobbigt trevlig. Fuck.
Det händer bara i Paris
Det var Poetry Slam på franska (och hey, jag hängde med), snabbvisit på Louvren, "eldshow" vid Tuilerierna, ljus- och ljudkonstallationer lite överallt (i kyrkor, på torg, på bakgårdar), ännu en snabbvisit på Centre George Pompidou, picknick vid midnatt på torget utanför (vitt sött vin, chips och kakor, yeah.)
Mötte upp Jessica, Emelie, Andrea och Hannes i Marais, strövade runt, åt glass och myste, sådär mitt i natten. Alla var vakna, uppe, glada, på. Men hjälp, vad trött jag var.
Gick vidare till kyrkan vid Les Halles. Den var öppen, ljus brann, klockan var tre på natten och vid orgeln satt en ung tjej och spelade. Tre på natten.
Det händer bara i Paris.
Skulle sova hos Daniela. Vi kom knappt hem. Alla nattbussar var inställda från Chatelet där vi var (och infon var inte direkt den bästa, ett par hundra fransmän stod vid busshållsplatserna och väntade ändå). Efter många om och men var vi dock hemma tillslut efter ha jagat öppna Metror och bussar som faktiskt gick.
Det händer bara i Paris.
Kom hem strax fem på morgonen. Gick upp klockan åtta. Vi skulle sjunga på högmässan i Svenska Kyrkan. Jag var sådär trött som man bara är ett par gånger om året. Kom hem vid tre och tokdäckade i min säng.
Elle a passé une nuit blanche.
Hanna är trött. Jättetrött. Hon sov två timmar inatt. (Men Paris är underbart.)
Cherry blossom girl
Jag ska gå och se dessa grabbar på Zenith i Paris den 19 november.
Det ska inte ni. Haha!
Hur franskt coolt får det bli egentligen? Man frågar sig ängsligt....
En kväll i Montmartre.
Öl och trevligt sällskap. Underbart café med avslappnad stämning och fullt med folk mitt i Montmartre. Kan knappast bli bättre en fredagskväll.
Sov hos Daniela och fait une grasse matinée; bara sitta och slöglo på tv, sånt jag känner att jag inte kan göra här hemma. Blev bjuden på frukost och hela köret. Lyx.
Tack Daniela för en skittrevlig kväll!
kisshjärna.
gabriella säger:
dina bröst kommer alltid först
Hanna säger:
ja. kanske det. fysiskt alltså
Hanna säger:
först tuttarna. sen tårna. sen näsan
Hanna säger:
sen jag
Jag vill ha dig här din monsterpudding. Ha någon att toka sig med totalt. Alla är så kontrollerade här, jag blir tokig på det. Kom hit och ät sniglar med mig?
Lugn, tystnad.
Svenska klubben var väl... intressant, kan man lugnt säga. En våning på Rue de Rivoli med enorma svarta vakter i dörren och hela köret. Där inne var det persiska mattor, dyra fotöljer och ett jazzband.
Och människorna där? Ja, det var tuperat hår och pälskrage för hela slanten. Bortsett från oss småflickor som blivit ditbjudna från Svenska Kyrkan låg väl medelåldern på 50+. Jag hade dock förberett mig psykiskt på detta eftersom jag hade smyggluttat på hemsidan, så även jag var uppklädd till tänderna. Sådär sträng-skolfrökensnofsig som bara jag kan, med glasögonen som pricken över i.
Men trevligt blev det trots allt, träffade flera trevliga nya som jag kanske ska träffa i helgen, vi får se.
Torsdagen bara flög förbi. Efter skolan åkte jag in till Montmartre och strosade lite, gick upp och tittade på gravplatsen ovanför Montmartre. Vackert, pråligt, kitchigt, sorgligt. Gick sedan vilse i 18e arr. Ärligt talat var det skitläksigt. Fanns inte en människa (förutom byggarbetare som stod i grupper och skrek efter en, det gäller att kunna hålla minen och bara gå framåt, gågågå utan att låtsas som ingenting). Tillslut kom jag i alla fall ut till "civilisationen", efter en halvtimmes irrande.
När jag var på väg hem fick jag ett infall och gick av vid Père Lachaise. Ännu en gravplats, och jag åker förbi där varje dag till och från skolan så jag hoppade av och kollade läget. Hittade bara Chopins grav, men inte illa för att bara irra runt på måfå. Helt underbart skönt att gå runt där, lyssna på tystnaden (för en gång skull!). Av någon anledning kommer oljuden inte fram dit, det är tyst, förutom några mumlande amerikanska turister som letar efter Jim Morrisons grav. Jag bara gick där, läste på gravstenarna, såg löven som långsamt singlade ner från kastanjeträden, lyssnade på fåglarna som jag inte hört på mer än en månad.
Höst? Höst.
Hela dagen har gått helt smärtfritt hittils. Leo har börjat på tennis så onsdagsförmiddagarna flyter på helt utan bråk. Idag skulle de även på någon konstateljé, gick med två småflickor i varsin hand och två glada pojkar som struttade framför mig hela vägen dit. Jag kände mig väldigt harmonisk. Mammig. Herregud, jag bara väntar på hängbrösten liksom.
Hela familjen här är galet förskylda, så nu vet jag vad jag har att se fram emot.
På söndag ska kören ha konsert i kyrkan. Känns sådär, jag har verkligen ingen koll alls. Dessutom är det nuit blanche på lördag när allt är öppet och tunnelbanorna går hela natten (istället bara fram till typ ett som det är i vanliga fall). Så party och sedan sjunga klockan nio på morgonen? Ja tack, det ser jag fram emot...
Om jag pallar med har jag fått en inbjudan till "Svenska klubben" ikväll. Något tjusigt, fint där man ska ha på sig finskorna och dricka vin. Får se hur länge jag pallar med, men ska bli trevligt att träffa tjejerna i alla fall.
52 weeks
Nu ska jag erkänna en sak för er. För drygt tre veckor sedan var jag ute på promenad. Jag hade inga vänner, inget språk, ingen riktig glädje. Gick under en byggnadsställning och under en kort stund slog det mig att det skulle varit skönt om något hade ramlat ner i huvudet på mig. Bara rakt ner, pombang bara så att allt slocknade och jag inte behövde tänka något mer. Jag hade satt mig i skiten och kunde inte komma loss.
Men tanken släppte. Likaså känslan. Nu trivs jag. Här kommer ännu en feel good-grej som måste ses:
De är så fina. Så fina. Tänk er att jag har hållit i de där små kalla händerna. Tagit på det där rufsiga håret. "Åh så skojigt". Åh.
En månad.
Det var inte förrän precis innan jag skulle checka in som tårarna kom. Sedan kunde jag inte sluta. Jag grät öppet, gick runt och letade efter rätt ställe planet skulle gå ifrån, gråtandes. Stod i toalettkö, hulkandes. Tårarna och snoret rann, och jag snyftade sådär högljutt som man bara gjorde när jag var liten. Jag sket i att folk undrade vad fan jag höll på med. Jag var ledsen.
Ni finns med mig hela tiden, även om jag inte längre grinar lika mycket (man väljer sina tårar). Jag trivs faktiskt här trots att det kan vara tufft ibland. 10% av tiden här har redan gått. Det gäller att ta vara på det som är kvar. Jag ska börja med det nu.
