Hannas Paris

En regning och kall dag i augusti träffade jag en viss Jonas Hassem Khemiri. Någon vecka innan hade jag stått bredvid honom i tunnelbanan och börjat skaka och trodde att jag skulle dö. Fast det gjorde jag inte den där dagen i augusti. Nej, jag stod lungt och konverserade med denna man. Frågade bland annat vilket som var hans favoritkvarter i Paris. Chateau Rouge var hans svar.

Så, igår bestämde jag mig för att bege mig dit efter skolan, utan att ha någon som helst aning om vad jag skulle möta. Upp för metrouppgången gick jag och möttes av den största kulturkrock. Jag har nog aldrig känt mig så utanför i hela mitt liv. Den där scenen i "Lost in translation" där huvudpersonen går på en gata i Japan och är fyrtio centimeter längre än alla andra och dessutom amerikan, jag säger bara släng dig i väggen.
Där gick jag, i ett kvarter som luktade en blandning av plast, fisk och grillad majs. Längst de trånga gatorna trängdes affärer som sålde hårförlängningar, tio olika sorters bananer och afrikanska tyger. Gatorna var fulla på folk. Och under den halvtimmen jag stannade där var jag den enda vita. Dessutom var jag blond och folk stirrade.

Kulturchock. Ja. Det fanns inte ett spår av Frankrike eller Paris vid Chateau Rouge. Det var precis som att stiga in i en stad i mellersta Afrika.