Hannas Paris

Tanken har slagit mig flera gånger att jag är alldeles för känslomässig. Hela jag är en stor känslobomb laddad med kärlek, längtan, hat, lycka, redo att explodera när som helst. Jag känner för mycket och har alltid varit så.

Många gånger har jag insett att jag tycker om någon så mycket mer än vad personen i fråga tycker om mig. Efter bara en kort stund vet jag hur jag känner för personen, jag vet med en gång. Flera gånger har det där med "kärlek vid första ögonkastet" verkligen existerat.
Och bara så att ni vet; får ni någonsin ett "jag älskar dig" kastat i ansiktet på er; då menar jag det. Och kommer förmodligen mena det resten av mitt liv, hur elak du än skulle vara mot mig. 

Sakna människor som förmodligen inte ens tänker på mig gör jag med, och särskilt påtagligt blir det i min situation här. Man märker vilka som bryr sig och vilka som inte gör det.