Hannas Paris

Nu ska jag erkänna en sak för er. För drygt tre veckor sedan var jag ute på promenad. Jag hade inga vänner, inget språk, ingen riktig glädje. Gick under en byggnadsställning och under en kort stund slog det mig att det skulle varit skönt om något hade ramlat ner i huvudet på mig. Bara rakt ner, pombang bara så att allt slocknade och jag inte behövde tänka något mer. Jag hade satt mig i skiten och kunde inte komma loss.

Men tanken släppte. Likaså känslan. Nu trivs jag. Här kommer ännu en feel good-grej som måste ses:

De är så fina. Så fina. Tänk er att jag har hållit i de där små kalla händerna. Tagit på det där rufsiga håret. "Åh så skojigt". Åh.