Hannas Paris

Svenska klubben var väl... intressant, kan man lugnt säga. En våning på Rue de Rivoli med enorma svarta vakter i dörren och hela köret. Där inne var det persiska mattor, dyra fotöljer och ett jazzband.

Och människorna där? Ja, det var tuperat hår och pälskrage för hela slanten. Bortsett från oss småflickor som blivit ditbjudna från Svenska Kyrkan låg väl medelåldern på 50+. Jag hade dock förberett mig psykiskt på detta eftersom jag hade smyggluttat på hemsidan, så även jag var uppklädd till tänderna. Sådär sträng-skolfrökensnofsig som bara jag kan, med glasögonen som pricken över i.

Men trevligt blev det trots allt, träffade flera trevliga nya som jag kanske ska träffa i helgen, vi får se.

Torsdagen bara flög förbi. Efter skolan åkte jag in till Montmartre och strosade lite, gick upp och tittade på gravplatsen ovanför Montmartre. Vackert, pråligt, kitchigt, sorgligt. Gick sedan vilse i 18e arr. Ärligt talat var det skitläksigt. Fanns inte en människa (förutom byggarbetare som stod i grupper och skrek efter en, det gäller att kunna hålla minen och bara gå framåt, gågågå utan att låtsas som ingenting). Tillslut kom jag i alla fall ut till "civilisationen", efter en halvtimmes irrande.

När jag var på väg hem fick jag ett infall och gick av vid Père Lachaise. Ännu en gravplats, och jag åker förbi där varje dag till och från skolan så jag hoppade av och kollade läget. Hittade bara Chopins grav, men inte illa för att bara irra runt på måfå. Helt underbart skönt att gå runt där, lyssna på tystnaden (för en gång skull!). Av någon anledning kommer oljuden inte fram dit, det är tyst, förutom några mumlande amerikanska turister som letar efter Jim Morrisons grav. Jag bara gick där, läste på gravstenarna, såg löven som långsamt singlade ner från kastanjeträden, lyssnade på fåglarna som jag inte hört på mer än en månad.