Hannas stora problem.
Jag har så länge jag kan minnas haft svårt att vara nöjd med det jag gör.
Allt jag gör ska vara bäst och perfekt. Högsta betyg, annars är jag ingenting värd.
Jobbade som en idiot hela min 12åriga skoltid med magkatarr och "gå in i väggen" som följd.
Vet inte riktigt vad det beror på, har aldrig haft någon annan som pushat mig, det har hela tiden varit jag själv som pressat mig till smärtgränsen och gärna lite till.
Duktig flicka, duktig flicka.
Sedan ungefär ett år tillbaka har jag kunnat släppa lite på det där.
Komma någongång vrålbakis till skolan eller tokskolkat, bara för att kolla om det gick.
Och det gjorde det. Helt fantasktist bra till och med, ingen tyckte sämre om mig för det.
Det knäppa är att jag inte varit rädd att vara "fel" i mitt utseende. Jag går gärna till ICA i pyjamas eller åker in till stan osminkad med fuljackan och ett par skitiga skor. Det gör inget.
Däremot när jag ska göra något, leverera, det är då jag ska vara bäst.
När det blev som idag på radion (åt helvete ärligt talat) kraschar jag totalt. Med ansiktet ner i asfalten.
Det gör så ont, så ont. Självförtroendet och självkänslan försvinner otäckt fort.
Så det var jobbigt idag. Jag saknade alla hemma. Kände frustrationen som gömmer sig här (på grund av att jag inte kan språket ordentligt, inte kulturen, inte människorna) bara explodera. Ringde min mamma och fick bra tröst. Hon sa att jag skulle meditera. Jag försökte, fast somnade.
Ännu ett misslyckande?
Allt jag gör ska vara bäst och perfekt. Högsta betyg, annars är jag ingenting värd.
Jobbade som en idiot hela min 12åriga skoltid med magkatarr och "gå in i väggen" som följd.
Vet inte riktigt vad det beror på, har aldrig haft någon annan som pushat mig, det har hela tiden varit jag själv som pressat mig till smärtgränsen och gärna lite till.
Duktig flicka, duktig flicka.
Sedan ungefär ett år tillbaka har jag kunnat släppa lite på det där.
Komma någongång vrålbakis till skolan eller tokskolkat, bara för att kolla om det gick.
Och det gjorde det. Helt fantasktist bra till och med, ingen tyckte sämre om mig för det.
Det knäppa är att jag inte varit rädd att vara "fel" i mitt utseende. Jag går gärna till ICA i pyjamas eller åker in till stan osminkad med fuljackan och ett par skitiga skor. Det gör inget.
Däremot när jag ska göra något, leverera, det är då jag ska vara bäst.
När det blev som idag på radion (åt helvete ärligt talat) kraschar jag totalt. Med ansiktet ner i asfalten.
Det gör så ont, så ont. Självförtroendet och självkänslan försvinner otäckt fort.
Så det var jobbigt idag. Jag saknade alla hemma. Kände frustrationen som gömmer sig här (på grund av att jag inte kan språket ordentligt, inte kulturen, inte människorna) bara explodera. Ringde min mamma och fick bra tröst. Hon sa att jag skulle meditera. Jag försökte, fast somnade.
Ännu ett misslyckande?
Kommentarer
Postat av: Linda
Älskade Hanna, ibland måste det få gå lite sämre - annars skulle man inte uppskatta de gånger det går riktigt bra lika mycket (det låter som en kliché me ndet är sant). & att somna när man mediterar väl ändå ett tecken på att det hjälpt en att slappna av?
Jag saknar dig darling, varje dag utan dig är som tusen år. Men snart är de där månaderna över, och ja jag vet att det var jag som grät som en gris när vi sa hej då senast, men det går fort. You said so yourself. Vi väntar här på dig när du kommer hem och ingenting kommer att ha förändrats. Du är fortfarande min bästa bästa bästa Hannil. För evigt.
Trackback
