Hannas Paris

Han hade mailat Emma på svenska kyrkan och frågade om han fick komma och spela.
Det fick han.
Det var så fint, jag satt längst fram, mitt emot honom och våra tåspetsar var bara någon meter ifrån varandra. Det var så intimt, så vackert, jag ville bara gråta. (Därför få bilder och väldigt kort videosnutt, kändes inte schysst att hålla på mer).


Efteråt pratade vi. Jag var sådär fnittrig och generad och alldeles rosig om kinderna. Så ödmjuk och fin.
Elin kom för sent (bra att bo ute i ingenstans stackarn) och bad honom om en liten låt till. Javisst, sa han och satte sig framför oss och spelade en låt. För mig, Elin och Daniela. Mest Elin såklart.

Och jag dog litegrann. Jag passar på att dö lite i taget. När jag mår som bäst, för att vara helt säker på att jag dör lycklig.
Så jag dog litegrann ikväll.